sissora

Att inse att mannen man trodde man älskade var suerlätt att glömma får en att undra om det inte var så att man egentligen var kär i kärleken och inte själva personen i fråga.
Eller är det bara så att när känslorna väl börjat svalna så går det fort att bara släppa en person?
Efter 9 månader med skratt, besvikelse, hat och kärlek så var det som om jag inte kännde något längre!
Kanske ville jag bara ha det jag inte kunde få och när jag äntligen hade möjligheten försvann intresset?
.
Jag tror att vi är många som någon gång varit superförälskade och sedan har verkligheten slagit till och man kännt att varför gör jag det här?
När man ställer sig frågan "Var det äkta kärlek eller var det bara jag som var kär i möjligheten att få vara kär?"
.
Jag kom ändå till slutsatsen att jag nog faktiskt var kär på riktitg, de första 6 månaderna ville jag bara att det skulle vara han och jag. Jag tittade knappt på andra män och dissade dem som försökte.
Nu i efterhand kan man ju undra om det var rätt beslut.
Men när 6 månader gått och man fått reda på den andre personens skelett i garderoben och det verkligen inte är något man själv kan stå för eller acceptera, hur skall man då bete sig?
Jag trängde undan mina känslor och sakta men säkert så dog dem. Varför?
Jo, han och jag gjorde överenskommelsen att inte vara ett par. Nej, vi skulle vara vänner med  förmåner.
Det som fick mina känslor att dö helt efter det var för att jag började dejta andra.
.
Diskution på jobbet:
Man 1: Hörru, visst är det så att ni tjejer har en ide om att man ska lägga sig under en annan för att glömma den första?
Jag: Ehm, ja... Till viss del!
Man 2: Det där funkar för män också!!!
.
Huruvida det är rätt eller fel att gå tillväga på det sättet är det ingen som vet.
Men det jag kan dra som slutsatts är iaf att så länge ingen blir sårad är du fri att göra vad du vill med ditt liv.
Ingen ska dömma dig för dina beslut!
.
=)

Efter noga funderande igår så insåg jag att jag inte behöver vara deppig alls.
Ja visst, jag tyckte om snubben, B som jag kalla honom igår, och det gör jag fortfarande.
Men på vilket plan gillade jag honom egentligen?
Med noga eftertanke så tror jag att jag försökte vara honom till lags, och gav honom en chans mest för att han bad om en. Hade vi då fortsatt och skapat oss ett förhållande så hade inte det varit rätt!
Jag har varit kär och vet hur det är och kan då med ärlighet säga att det inte var kärlek jag kände för honom.
.
Nä jag får hålla mig till att han är min vän :)
Det är ju inte så illa pinkat det heller!
Eftersom jag kom till denna insikt så har jag också kunnat gå vidare och inse att jag inte behöver honom på det sättet. Det finns många fiskar i den här sjön kallad livet! :P
.
Jag tycker att jag lyckats med en ganska så bra spellista på spotify, med många bra och eftertänksamma låtar.
Bland annat dessa för att nämna ett fåtal:
Magnus Uggla                         
- Pärlor åt svin                        
Nanne Grönwall                      
 - Unik                                      
- Vem är perfekt                      
- Jag orkar inte älska dig längre
Nordman                                
- Ta mig för den jag är             
Creed                                   
- A thousand faces                 
Gloria Gaynor                        
-I will survive                         
.
Äh jag får helt enkelt se vad livet har att erbjuda!
Ta alla erfarenheter jag skapat mig och använda dem vist. Inte upprepa samma misstag som tidigare och så vidare.
En vis person sa en gång att "vi lär oss något nytt varje dag"
Är det inte fakta mässigt eller något om någon annan så är det något om dig själv.
Tar man tillvara på den erfarenheten och lärdommen så har man kommit långt!

Vad sabbade det den här gången?
Det faktum att jag i början dejtade 2 stycken samtidigt eller var det att jag var ärlig och öppen om mig och mitt liv?
.
Men ska det behöva spela in på att något sabbas totalt?
Jag försökte förklara att person A inte betydde nåt att han och jag inte hade något ihop alls längre.
Trotts det så försöker person B prata om och fråga om jag och A fortfarande träffas.
Nu står jag där helt tomhänt och ensam.
Allt jag nu kan göra är att analysera situationen och försöka att inte hamna där igen.
Person B har nu träffat en annan och lämnat mig helt ensam och utan någon alls.
Anlednig?: Han trodde jag fortfarnande dejatde person A.
.
Nu när sanningen kommit fram, den som jag så länge försökt förklara.
Vad har jag då lyckats med?
INGET!
Vad har person B åstadkommit?
Sårat mig och skaffat sig en flickvänn...
.
Men jag får väl göra som Magnus Uggla sjunger:
"Sluta kasta pärlor åt svin"
.
.
Men så är det väl också?? Lagen om alltings jävlighet menar jag!
Man kan inte få ha det bra för länge... för lyckan den tar slut!
Iaf för mig... jag får visst aldrig känna på en lycka som varar ens en liten stund!
.
.
Men jag tänker trösta mig med att jag har fantastiska vänner som poppar upp från oväntade håll!